Från en befallande och högmodig ras, stryker Harbinger omkring kanten runt tomrummet, ensamt överlevande vakt från en utpost vid kanten av djupet. Från denna sträva kristalliska värld, alltid på vakt, har han stirrat in i skyarna i evigheter, på vakt efter något som helst uppmärksammande i den bottenlösa natten under stjärnorna. Präglat djupt i de glänsande gallerna av hans intellekt ligger ett genljudande mönster likt en profetia, en mörk musik som tyder på att något ondsint eventuellt kommer att vakna där ute, bakom kanterna av skapelse, och uppmärksamma vår värld. Med hela sin själ fokuserad på sin vaka, gav Outworld Devourer liten uppmärksamhet till händelser närmre solen. Men till slut skickade skrålet från Uråldriga, och en känsla av växande hot både inifrån och utifrån, ut honom flygandes mot solen för att undersöka krigsslätterna. Harbingers plats i våra egna profetior är otvetydig: han måste bedömas vara ett tecken på att värre saker kommer att ske. Men ankomsten själv är illa nog.