Phoenix

Ensam ute i det orörda mörkret lyste Bevararens första sol, en singulär punkt av medvetet ljus vars öde var att sprida värme i det tomma intet. Genom oräkneliga tidsåldrar, sammansmälte denna bländande stjärna sin oöverskådliga energi innan den exploderade i en omvälvande supernova. Från detta inferno kom nya stjärnor, barn som var identiska till sin förälder, som färdades genom ett mörkt hav och placerade ut sig i konstellationer. Inom tid skulle de också fortplanta sig genom supernovans eld. Så skulle denna bländande cykel av födsel och återfödsel upprepa sig tills alla himlavalv skapade av Titanernas möda bevärdigades av ljus och sken.

Vid denna tidslösa smältdegel kollapsade stjärnan som dödliga skulle komma att kalla Pheonix till skepnad, och som dess förfäder stöttes den iväg i ett ändlöst kosmos för att hitta sin plats bland sina stjärnbröder. Fast nyfikenheten mot det som de skymmande äldre tröstade sig med i mörkret konsumerade barnet, och så över långa cykler studerade den och gjorde sig underrättad. Den lärde sig att bland världar både hela och förstörda skulle snart uppstå en koppling av anmärkningsvärd variation, låst i en bestående konflikt av kosmisk konsekvens, ett plan som skulle behöva mer inflytande än vad en döende sols avlägsna strålar kunde ge. Och så tog detta solbarn en jordslig form, som ivrigt färdas för att sprida sin värme på de som behöver det mest, och kanske ta vara på sitt solöde.