Hur hade hon reducerats till det här? Hon var Slätternas Plåga, en hänsynslös ledare över människor och djur, och kunde sprida skräck var hon än vågade. Nu var hon långt från sitt hemland, driven halvt till vansinne av svält och månader av vandrande. Hennes armé var sedan länge död eller värre. När hon stod vid kanten av en uråldrig skog spionerade ett par glödande ögon på henne från en flädergren. Något vackert och dödligt letade efter en måltid i den vissnande skymningen. Utan ett ljud vände den om och gav sig iväg. Raseri överväldigade henne. Med ett grepp om en rostig dolk sprang hon efter djuret, besluten om att återfå en gnutta av hennes forna ära, men hennes villebråd kunde inte fångas. Tre gånger trängde hon in djuret i hörn av stenar och träd, och tre gånger kastade hon sig mot djuret bara för att se dess bleknande skugga försvinna längre in i skogen. Men fullmånen sken klart, och varelsens spår var lätta att följa.

Hon kom fram till en glänta på toppen av en hög kulle, där djurets massiva kattform satt i det öppna, uppmärksamt och väntande. När kvinnan viftade med sin dolk ställde sig varelsen på bakbenen, röt och sprang mot henne. Döden verkade äntligen ha kommit till henne, på detta märkliga ställe. Hon stod kvar, lugn och redo. En blixtsnabb rörelse senare hade djuret tagit dolken från hennes hand, för att sedan försvinna in i skogen. Stillhet. Figurer i huvor närmade sig. I vördnadsfull ton avslöjade de att Selemene, Mångudinnan, hade valt henne. Väglett henne. Testat henne. Utan att veta det hade hon genomgått de heliga riter som hör till Mörka Månen, Nattsilverskogens krigare.

Hon hade ett val. Antingen kunde hon gå med Mörka Månen och lova att tjäna Selemene, eller lämna och aldrig återvända. Hon tvekade inte. Hon omfamnade sin absolution, tog avstånd från sitt blodiga förflutna och tog upp en ny mantel som Luna av Mörka Månen, den fruktade Månryttaren, hänsynslös och evigt trogen väktare av Nattsilverskogen.